Låt säga att alla tog ur sitt löshår, tvättade bort sitt smink, skippade pushup-bh:n, plockade bort lösögonfransar och nagelförlängningar. Låt säga att alla stod nakna, och kollade rakt in i spegeln. Skulle ni gilla vad ni ser? Eller ännu viktigare. Skulle ni älska er själva? För i slutet när allt kommer omkring, så betyer det ytliga ingenting.
Om man börjar älska sig själv mer om man går ner 10 kilon, eller använder smink för att "fixa" sitt utseende? Har man inte fel inställning då? Är det verkligen det ytliga som ska avgöra om vi är lyckliga eller inte? Om vi älskar oss själva. Eller så är det kanske bara jag, som inte använder sånt där, som inte förstår.
Jag kanske inte älskar alla delar på min kropp just nu, men jag avskyr inte heller det jag ser när jag möter min blick i spegeln. Man vill hela tiden ha det man inte kan få, man önskar att man varit någon annan, såg ut som någon annan. Men varför ödsla tiden på det när det är omöjligt. Vi är den vi är, vi ser ut som vi ser ut.
En dag så ska jag älska hela mig. Inte för att jag gått ner en massa kilon eller har sminkat mig så jag känner mig snygg, utan för att jag har accepterat att jag ser ut på mitt sätt, att jag uppträder på mitt sätt, att jag säger och gör fel saker ibland, jag klär mig inte som modet säger åt mig att göra utan jag klär mig i det som jag trivs i.
Självklart ska man få göra allt det där också, jobba mot sin bästa form, ha smink och fixat hår, fladdra med långa ögonfransar och ha långa, fräscha naglar. Så länge man inte glömmer bort vad som finns under ytan. Så länge vi är nöjda med oss själva inifrån och ut, och inte tvärtom.
Jag vet inte ens om jag fick ihop ett vettigt inlägg, om man fattar vad jag babblar om. Men jag önskar bara att alla ni ska älska er själva när ni vaknar upp på morgonen. Kram ♥